Vilmer brukar sova mellan 11.30 och 13.30 ungefär. Idag hade jag planerat att hinna med massor den stunden för sen ska vi åka och handla lite. Han har ännu inte somnat... Blir lite stressad!!!

Det går upp och det går ner. Ibland svänger det alldeles förskräckligt, kanske rent av känns som en mörk tunnel utan slut. Men tillslut kommer man ut på andra sidan, ovan med det starka ljuset i början men lättad att ha passerat just den tunneln. Inget ont som inte har något gott med sig, är det så?!? Jag hoppas det i alla fall, men kanske man inte alltid kan se det goda. Kanske inte förrän efter en lång lång tid, kanske aldrig...

Idag är det 3 månader sedan min pappas väg tog slut, bästaste morfis!

Vi kommer minnas honom genom hela våran resa...

Carpe Diem